Sanna Henning

Ikväll är det alltså fotboll. Sverige - Ungern. Jag är ju som bekant inte helt insatt i det här med sport va, men när det vankas fotboll (eller hockey) och det är bestämt att jag minsann ska kolla, ja då blir jag fanatisk istället. Jag skriker och tjoar och skäller ut domaren efter noter, precis som jag sett de stora pojkarna (Angelica) göra. Man kan säga att jag lägger ner själ och hjärta i det när jag väl kollar. Att se mig både under och efter en match kan bli en förvirrande upplevelse. Det kan tyckas konstigt att jag, när matchen är över, rycker på axlarna tänker ; Vilka var det som spelade, och vad, nu igen? Hmm... Äh, jaja skitsamma. Skåål för tusan! och inte bryr mig för fem öre vilka som faktiskt vann.
Det är ju faktiskt bara ett gäng pojkar som springer efter och sparkar på en luftfylld läder(plast)kula. Kan inte alla få en varsin boll istället så slipper de tjivas om en och samma boll allihopa?