Och detta var bara början.
Hur fan ska jag klara det här? Som ni sett på bloggen så var vi utanför Ullevi ikväll.
Men det hela började ju för sjutton en massa timmar tidigare. Vi åkte från Gävle strax efter klockan 14 på fredag eftermiddag. Vi åkte från Gävle, via Heby, Sala, Västerås, Köping, Örebro, Mariestad, Skara, Lerum, Alingsås, och Partille till Göteborg. Äh, lång historia kort, vi åkte E20. Punkt.
Väl framme så var det inte bara lite krångligt att ta sig in i Göteborg. Knasig stad det här. Vi snurrade runt lite och kom av en slump förbi Ullevi. Precis när vi åkte förbi rev bossen av första ackorden till den första låten, Born in the USA. Jag fick tårar i ögonen av denna lilla korta romans. Angelica med.
Till slut kom vi fram men i lägenheten kunde vi ju inte stanna när vi hade en hel stad att utforska. Vi drog oss mot ljudet från Ullevi och kom faktiskt rätt. Helt makalöst att vi hittade egentligen. Väl framme vid Ullevi så satte vi oss ned och lyssnade. Bara lyssnade. Ljudet var lite halvdåligt, med tanke på att vi satt utanför Ullevi, bakom scenen. Men vi fick höra några riktigt fina bitar, som min mormor skulle ha uttryckt sig. Det var, tro det eller ej, den absolut mäktigaste upplevelsen jag varit med om i hela mitt liv. Jag vill inte ens spekulera om hur det kommer att kännas när vi är där imorgon. När vi sitter på våra platser och ska se Bruce Springsteen. Live. På riktigt.
Huja, jag kan knappt skriva om det utan att få ståpäls på hela kroppen.
Nu ska jag dricka ett glas vitt vin och käka lite jordnötsringar, sen ska vi sova.
Imorgon smäller det!!
♥
