Att snarka, eller att inte snarka.

Min skönhetssömn fick ett abrupt slut inatt när min exceptionellt snygga pojkvän tyckte att jag störde honom för mycket. Han väckte mig med en rejäl knuff och orden; "Är du ute och drar timmerstockar eller?"  på brett dalmål. Charmigt av mig? Nä.
Jag trodde inte att jag var den som snarkade. Ok att man kanske snusar (inte Ettan eller Rapé då) någon gång ibland, när man är lite förkyld eller så. Men jag lät tydligen som ett halvt hockeylag jag. Återigen, charmigt, fröken Henning.
Visst är det lite konstigt att man inte själv märker när man snarkar? Jag kan ju vakna av att någon annan snarkar, varför vaknar jag då inte själv när ljudet är både nära mina öron och inne i huvudet?

Behöver jag tillägga att jag inte vågade somna om, utan kämpade för att hålla mig vaken till herrn bredvid hade somnat?

Kommentarer
Postat av: Sverka

Välkommen till snarkarklubben. Jag har tydligen alltid varit en storsnarkare vilket de flickvänner som har passerat genom åren så fint har påpekat. För husefridens skull har jag därför varit tvungen att lära mig att sova uteslutande på mage...

2008-12-04 @ 13:23:15
URL: http://sverka.blogg.se/
Postat av: Sanna

Tack för välkomnandet, jag är ganska ny i den här snåriga snarkvärlden. Hur i hela helevitte gör man för att sluta så man slipper ligga och skämmas med en brännande rodnad i fejan? Jag låg på mage inatt när jag snarkade och nyss, under eftermiddagsluren, gjorde jag samma sak. Två gånger!! Inge kul att bli skedad och vakna av ett fniss i örat... Hjälp mottages tacksamt.

2008-12-04 @ 18:45:49

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0